Här ligger vi nu, i Tandsjöborg.


Vi har blivit bitna, ja inte av myggor eller knott, utan av mineralletning. Det är faktiskt jätteintressant, man lär sig lite geologi samtidigt (läran om bergarter mm).
För att kunna leta mineraler på egen hand måste man ha en liten slägga och det är ju ingenting man normalt har med sig i husvagnen. Jo, det kanske man har, men då brukar det vara en gummislägga och den kan man inte knacka sönder stenar med. Sagt och gjort, vi åkte upp till Sveg och köpte en och passade samtidigt på att proviantera lite.

Här har Janne fångat mig på bild när jag rotar bland stenarna. Här hittade vi i alla fall porfyr. Det vet vi i alla fall hur det ser ut. Vi har tidigare tittat på porfyr i Älvdalen, där de hade tillverkat ljusstakar mm av porfyren. Alla prylarna de hade tillverkat var riktigt dyra men väldigt vackra också.

Detta är ett typiskt porfyrberg, men det låg en sjö emellan, så vi kunde inte ta oss dit.

Här kollar Janne på en sten, som innehåller järn.

Så mycket vit mossa har vi inte i våra skogar hemma.

När vi hade suttit och ätit en stund utanför husvagnen, tog Janne sig på sidan av överkroppen och undrade vad det var som kliade. Han lyfte på armen och där satt det en ullig larv. Men, hjälp mig att ta bort den, bad han. Nej, det gör jag inte, svarade jag och flög bakåt. Jag vågar ju inte pilla på såna där smådjur. Det är Janne, som brukar hjälpa mig. Han får ta bort spindlar som råkar komma ivägen för mig mm. Jo, men ta den i kakburken då! OK, det är klart att jag måste hjälpa honom, det insåg jag ju, annars får jag väl aldrig någon hjälp när jag behöver det. Efter att ha försökt en stund att pilla bort honom med kanten av den tomma kakburken (den rackaren höll sig fast med alla sina ben), så fick jag till slut ner honom i den.

Janne fick själv ta hand om honom. Han satte honom i ett träd, så vi får väl hoppas att han håller sig där.