Varje gång jag har gått förbi hundgårdarna har det retat mig att det växer så mycket ogräs i dom.

I kväll bestämde jag mig för att åtminstone hinna med en av dem. Samtidigt var jag tvungen att testa min nya kamera.

Det mörknar fort, men jag hann färdigt Kenzos gård.

Klockan var ca 21,00 och jag såg knappt vad jag gjorde på slutet, så jag tänkte att det är väl inte lönt att försöka ta någon bild. Jag måste i alla fall testa, så jag använde blixten, och det hade definitivt inte gått att få en så pass bra bild med den andra kameran, så jag är jättenöjd med denna.

Vi tränade lite idag också.

Här är det fart och fläkt. Hoppa är skojigt, han är på väg att hämta apporten. Jag kastade den medvetet väldigt snett, för att han ska lära sig att hoppa även om den hamnar väldigt fel.

Här har vi börjat att lära in "konen" på ett nytt sätt. Jag vill ha att han frivilligt ställer sig bakom konen, och det gör han här. Från början stod jag precis framför konen, men redan efter några minuter kunde jag backa en halvmeter. Här backar han frivilligt för att få mig att "klicka" (med klickern).

Här är det ett par vovvar som väntar på att få träna. Denna gången stod Pepsi fint och väntade tillsammans med Zenna.

När vi höll på och tränade kom Lillemor med barnen. Alvin, 1år och 5 månader, vet var man fyller i bensin i gräsklipparen, och brummade gjorde han. Ja se killar... 

Jag kunde inte låta bli att ta en bild på denna vackra fjäril. En Amiral är det.

Vi har tränat lite på apellplanen igen. Som vanligt började jag med Kenzo. Jag hade inte hållt på länge förrän Pepsi kommer springande. Då hade hon krupit under grinden, mellan spjälorna. "Vad gör du"? sade jag i barsk ton. "Gå hem med dig"! Hon sprang hem med låg svansföring och ställde sig vid grinden och väntade på att jag skulle öppna den, så att hon kom in i trädgården igen. Då kunde hon minsann inte krypa, men jag var glad att hon inte gjorde det. Jag öppnade grinden och sa åt henne att "Nu väntar du där"! När jag kom tillbaka med Kenzo för att byta till Zenna, så låg hon med huvudet under grinden och väntade. "Pepsi väntar och Zenna kommer", sa jag och öppnade grinden, och så gjorde de. När det sen äntligen blev Pepsis tur, så flög hon nästan ut och var nere på planen innan jag hann blinka. Koncentrationen var på topp, jag hade grillad korv som belöning och det var länge sen de fick det.

Efter avslutad måltid, ser det ut så här. Eftersom jag inte ger dem vid bordet, så slänger jag det feta från min tallrik över till Jannes, så får han mata dem. Här är det Zenna som får en bit från gaffeln, medan Pepsi slickar sig om munnen.



Här plockar hon smulor från munnen på Janne, ivrig som bara den.

De vet så väl att de ingenting får förrän vi har ätit färdigt, så de håller noga koll på oss, men jag förstår inte hur de kan höra när vi är färdiga, men det gör de. Sen får de en bit på gaffel i tur och ordning, och det vet de också. Det är Pepsi, som kan vara ivrig och försöka smita före Zenna eller t o m försöka få först.
Idag var vi nere på apellplanen och tränade lite. Alla tre var riktigt taggade. Det var t o m så att Zenna sprang och hämtade apporten två gånger, sen vågade jag inte försöka mer. Kenzo har lite svårt för att gå tillräckligt långt in i rutan, men vi får träna vidare på det. Pepsi hade sån energi att hon hade svårt att vara stilla. Vi tränade 2:ans hopp och efter kanske fem gånger så kunde hon det.

I kväll när vi skulle ta promenaden visste jag att Lillemor gav djuren mat, så jag sade till hundarna att nu går vi och tittar på kaninerna. De införskaffades strax innan vi åkte på semester, så hundarna hade inte sett dem än. Jag vet sen innan att Kenzo älskar att titta på kaniner, men det var nog Zenna som var mest nyfiken. Synd att jag glömde kameran, för hon stod raklång och tittade in i burarna. Det var jättespännande tyckte hon. Jag hoppas att de inte smiter nån gång, för jag vet inte vad hon skulle göra, hon är ju jägare.

Nu börjar vi komma in i de vanliga rutinerna igen. Det var tufft att gå upp strax efter fem på morgonen, som jag har gjort ett par dagar nu, när man har haft sovmorgon varenda dag i fyra veckor. Nej, jag ska inte klaga, i morgon är jag ledig.
Idag tänkte jag att nu måste jag komma igång och träna igen. Har ni hört det förr? Ja, men nu är det allvar. Jag har anmält mig till en Rallylydnadskurs hos Lillemor, nära och bra, så i kväll slängde jag ut några skyltar på gräsmattan och gick banan med alla tre hundarna.

Inte sjutton vet jag om vi gjorde rätt, det gjorde vi säkert inte, för jag har inte läst på ordentligt, men det vet ju inte hundarna.
Janne ska försöka fixa så att jag kan ställa skyltarna upp, men jag var sugen på att testa innan.
Jag har blivit visad rallylydnad för länge sen av Sylvia, men det är lite för länge sen, så vi tänkte faktiskt åka och titta på en tävling någonstans, när jag är ledig någon gång.
Hundarna tyckte i alla fall att det var jätteroligt. De stod och väntade på sin tur utanför grinden.

Till er som vi har våldgästat och till er som vi planerat att hälsa på, vill vi tacka så jättemycket för att vi fick komma. Det har varit jättekul att få träffa er och vi hoppas att ni också vill komma till oss.
Idag har vi bara tagit det lugnt. T o m hundarna har varit slöa, men vi har i alla fall gått en promenad nu i eftermiddag.
Barn och barnbarn har varit här i omgångar och fikat, så vi har tagit del av berättelser om varandras semestrar.
Jag tog en tur runt i trädgården och såg att äppleträden ger en massa frukt i år.

De stackars äppleträden har nästan inte gett nån frukt innan, och de har stått där i ca 25 år, så vi sa att till nästa vår, sågar vi ner dem och sätter något annat där. Det verkar nästan som att de blev rädda och tänkte att det är säkrast att vi skärper oss, så nu får de stå kvar. Vi har också ett plommonträd, som också har stått väldigt många år utan att vi har fått ett enda plommon, och det dignar av frukt nu, men de är fortfarande gröna, så det är spännande att se vad det blir för färg på dem när de har mognat. Det trädet höll på att ryka med, när bina flyttade hit, men då råkade jag se att det fanns plommonkart i trädet, så det var verkligen nära ögat.

Ja, nu sitter jag här hemma ute i grillhuset och skriver och ska försöka sammanfatta de sista dagarna vi var ute på vift.
I onsdags lämnade vi Mellerud och åkte E6:an söderut, den tråkigaste vägen på hela semestern. I Göteborg hamnade vi i köer efter dels en olycka och ett vägarbete. Det tog ca en timme att komma till andra sidan av sta´n. Siktet var inställt på Gullbranna camping, där vi skulle hälsa på våra goa vänner, Hans och Leena och deras ungdomar Oskar och Sara.
Det var ruskväder när vi kom dit, men det blev bättre och bättre.

Igår spelade vi ett spel, där man ska träffa träbitar med siffror på och skrapa ihop poäng. Jag kommer inte ihåg vad det heter, men kul var det. Jag är väldigt dålig på att kasta, nej, kasta kan jag och sikta också, men jag träffar sällan det jag siktar på, så det var till att sikta där det stod flest träpluttar, för då var det störst chans att kanske träffa någon i alla fall.

Har ni sett så söta de här ulltussarna är? Det är Hans och Leenas japanska spetsar Daisy och Cindy, som vi tog många promenader tillsammans med. När vi sen släppte ihop dem så fungerade de jättebra tillsammans.

En av dagarna var vi hos en husvagnsförsäljare och tittade lite, då fick Janne tag i en pall, som han tänkte ha att sitta på när han grillar, att ha med sig i husvagnen alltså. Det var en pall och en bordsskiva till den, så att man även kunde ha den som ett litet bord.

Pepsi blev överlycklig över den, hon tog den i besittning direkt. Ja ja, det får väl bli hennes pall och så får väl Janne ha den till grillningen om den är ledig.

Ett kärt återseende blev det när vi hälsade på hos Ing-Marie och Tom, som har Athos. Vad kul det var att få träffa dem igen och Athos han visste inte till sig. Han sprang från den ena till den andra. Tiden flög iväg och det blev dags att åka tillbaka till campingen, där vi skulle tillbringa sista natten på denna resan.

Jag får be om ursäkt för att det blev så sent skrivet, men jag tog mig friheten att klippa gräset först. Det hade vuxit så vansinnigt, så det tog lite tid att få av det.

Jag håller er lite på halster, så jag återkommer lördag kväll. Ha det gott så länge allihop!

Nu är vi tillbaka i Mellerud, på Kerstins camping.

Janne sitter vid datorn och skriver i sin "Refextioner". Jag och hundarna har precis kommit tillbaka från en promenad och de springer lite ut och in i husvagnen.

Jag tog några bilder från Frykensjöarna:

Vi stannade enbart för att ta lite bilder, för det är väldigt vackert där.

På andra sidan vägen tornade denna bergväggen upp sig.

Förresten, så har jag glömt att berätta om en liten episod uppe bland fjällbjörkarna. Vi körde där på vägen, sakta eftersom vägarna var både smala, krokiga och väldigt gropiga och gungiga. Rätt som det var, fladdrade det till på höger sida av bilen. Vad var det, frågade Janne? Jag kände igen det, för det har hänt en gång innan. Husvagnsspegeln, sade jag. Den flög av. Bandet, som höll den hade gått sönder, så vi har åkt med bara en spegel ända hit till Mellerud. Det fick bli en tur till husvagnsförsäljaren här.

Pepsi står i husvagnsfönstret och tittar på mig, nu när jag skriver.

I går kunde jag inte skriva för det fanns ingen kontakt med vare sig telefon, radio eller nät. Vi var helt ute i obygden. Vi nattade vid Sörvattnet, söder om Tännäs.
Innan jag går vidare måste jag berätta om i lördags kväll. Nej, jag måste gå lite längre tillbaka ändå. I fredags åkte Geine och Hasse förbi campingen vi låg på och kände igen vårat ekipage, de var på väg till Svenstavik för att ställa ut hundarna. Geine ringde till oss och kollade om det var vi. På lördag kväll vid halv tio-tiden satt Janne och räknade husvagnarna på campingen, då sade jag att det kommer ett till. De kom rakt mot oss och blinkade med lyktorna, då var det Geine och Hasse. Vi fick bjuda på en kopp kaffe och fick en kul avslutning på kvällen.
Förra gången jag fyllde vatten i tanken på husvagnen hängde det en spindel strax bredvid där jag fyllde på. Jag var försiktig och höll ett öga på den hela tiden, men tänkte att den blåser bort till nästa gång...

... men tror ni att den gjorde det? Nej, det gjorde den inte, då klarade jag det inte längre. Då blev det: Janne, snälla... Ta bort den medan jag hämtar nästa kanna med vatten, så jag slipper se det. Han är ju snäll, min man, så han gjorde som jag bad om.
I går hände inte så mycket, vi åkte ganska långt och såg mycket fin natur.

Jag kunde inte låta bli att ta en bild på Zenna, hon håller benet, som om det var en cigarr.

Vi körde igenom Högvålen, Sveriges högst belägna by. Den ligger på 830m höjd över havet.

De har i alla fall fin utsikt, där de bor.

Sen kom vi då fram till Sörvattnet, då hade vi kört ganska många mil och tyckte att det skulle bli skönt att stanna för natten. Det var lite kyligt, men fint väder, så vi tog med oss hundarna på en promenad, bland stenar och fjällbjörkar. Hundarna var helt tokiga, de spårade som sjutton och de fick hållas. Först trodde vi  att det var renarna som gått där som de kände doften av, men sen fick jag se en liten lämmel kila iväg och gömma sig under ljungen. Pepsi hittade hans gömställe, men då hade han försvunnit, som tur var.

Sen var det dags att grilla, vi hade köpt en rökt röding. När Janne hade fått ordning på allt, så började det regna. Jag erbjöd mig att hålla ett paraply över honom, men nej, han skulle klara sig.

Det gick inte så bra. Precis när jag kom tappade han paraplyet, så jag fick fånga det. Tur att jag kom just då. Här står han och balanserar fisken på fatet, grillplåten, som ska vara under och paraplyet under armen.

Idag har vi också kört ganska mycket. Det har sprungit renar utmed vägen flera gånger.

Och nu sitter vi här på en mysig liten camping, som heter camping 45. Den ligger utmed 45:an, så det är väl därför. Den är lugn och alla bekvämligheter finns, det finns t o m pool, handikappanpassade stugor, stugor med eller utan TV, tvättmaskin, ja allt.

Ni skymtar oss till vänster.

Vi beslöt oss för att ta ännu en mineralletardag innan vi fortsätter resan. Vi hade några platser vi gärna ville se om vi kunde hitta något kul på. Vi började med den platsen som låg längst ut i vildmarken.

Se så risig vägen är. Det rasslade under bilen.

Långt ute i ödemarken. Det var bara vi ute på de här vägarna, vi såg ingen mer över huvudtaget.

Denna stora bumlingen, kallas för lavabomb.

Vy när vi åkte tillbaka till civilisationen.

På väg tillbaka till campingen såg vi en skylt med texten "Koboltgruvan". Nyfikna som vi är, så åkte vi dit. Där hade gjorts försök att bryta kobolt i olika omgångar, men de hade aldrig fått det att gå ihop ekonomiskt. Nu var den restaurerad och tog emot nyfikna, som vi.

Janne tog denna bilden, jag tordes knappt titta över kanten. Tror ni att vi gick den guidade turen ner i gruvan? Icke sa Nicke. Istället tittade vi på deras jättefina mineralsamlingar. De hade hur mycket som helst, både från trakterna och lite som kom utomlands ifrån.

När vi kom tillbaka till campingen gick vi och duschade. Det var två duschar bredvid varandra. Vi tog var sin. Janne hade funderat på att ta nummer två, men så tyckte han att jag kunde få ta den. Han upplevde den som lite bättre. Det var ju snällt. Jag duschade och stod en stund och njöt av det varma vattnet, sen hörde jag honom: "Har du varmvatten"? Ja, så klart, svarade jag. Får jag komma till dig? Då hade han stoppat i sin femma, men inte fått varmvatten. Han tänkte att det kanske hade hakat sig, så han stoppade i en femma till, men inte fick han varmvatten inte. Stackarn, vad han råkar ut för. Frusen tog han över min dusch, så han blev också ren till slut.
I samma veva kom han som har hand om campingen och visade en annan gäst var duschen fanns, då talade vi om att det var iskallt vatten i den duschen. Det resulterade i att vi fick alla duschpengar  tillbaka. Sjysst.

Efter duschen gick jag och plockade hallon. Det hade jag siktat in mig länge på.

Efter att ha tittat inuti vartenda hallon, så kokade jag sylt på dem.

Här ligger vi nu, i Tandsjöborg.


Vi har blivit bitna, ja inte av myggor eller knott, utan av mineralletning. Det är faktiskt jätteintressant, man lär sig lite geologi samtidigt (läran om bergarter mm).
För att kunna leta mineraler på egen hand måste man ha en liten slägga och det är ju ingenting man normalt har med sig i husvagnen. Jo, det kanske man har, men då brukar det vara en gummislägga och den kan man inte knacka sönder stenar med. Sagt och gjort, vi åkte upp till Sveg och köpte en och passade samtidigt på att proviantera lite.

Här har Janne fångat mig på bild när jag rotar bland stenarna. Här hittade vi i alla fall porfyr. Det vet vi i alla fall hur det ser ut. Vi har tidigare tittat på porfyr i Älvdalen, där de hade tillverkat ljusstakar mm av porfyren. Alla prylarna de hade tillverkat var riktigt dyra men väldigt vackra också.

Detta är ett typiskt porfyrberg, men det låg en sjö emellan, så vi kunde inte ta oss dit.

Här kollar Janne på en sten, som innehåller järn.

Så mycket vit mossa har vi inte i våra skogar hemma.

När vi hade suttit och ätit en stund utanför husvagnen, tog Janne sig på sidan av överkroppen och undrade vad det var som kliade. Han lyfte på armen och där satt det en ullig larv. Men, hjälp mig att ta bort den, bad han. Nej, det gör jag inte, svarade jag och flög bakåt. Jag vågar ju inte pilla på såna där smådjur. Det är Janne, som brukar hjälpa mig. Han får ta bort spindlar som råkar komma ivägen för mig mm. Jo, men ta den i kakburken då! OK, det är klart att jag måste hjälpa honom, det insåg jag ju, annars får jag väl aldrig någon hjälp när jag behöver det. Efter att ha försökt en stund att pilla bort honom med kanten av den tomma kakburken (den rackaren höll sig fast med alla sina ben), så fick jag till slut ner honom i den.

Janne fick själv ta hand om honom. Han satte honom i ett träd, så vi får väl hoppas att han håller sig där. 

Just nu ligger Pepsi i mitt knä och tvättar tassarna. Hon gör som katterna, hon slickar dem rena. Jag undrar om andra hundar gör så, inte schnauzrarna i alla fall. Nog om det.

Igår åkte vi till Rättvik. Ett par bilder jag tog på vägen dit:

Taget inifrån bilen medan vi åkte.

Så här såg det ut framför oss när vi åkte in mot Rättvik. Det hade nämligen varit crousing dagen innan med en massa gamla tjusiga bilar. Vi fick veta att de fortsätter att crousa i flera dagar efteråt, så det var trångt på gatorna. (En tanke gick till Anders. Du skulle ha uppskattat det mer än vi gjorde, men vi har tittat åt dig!).

Pepsis uppfödare bor i Rättvik, så vi ringde och frågade dem om vi fick komma och hälsa på. Vi åkte dit och det var därför jag inte skrev i bloggen i går. Vi hade så trevligt och samtalsämnena sinade aldrig, så vi gick och lade oss väldigt sent, eller tidigt, eller hur man nu ska säga. Vi hade husvagnen på deras tomt, så vi hade ju nära till sängen i alla fall.

Geine med en massa pappisar.

 De hade stora ytor att springa på, och sprang och lekte gjorde dom. När jag gick fram till dem, så ville alla pussa mig samtidigt. Det var ljuvliga små pälsbollar.

Här har vi Pepsis pappa, Kalle. Visst har hon blivit väldigt lik honom?

Geine och Hasse i deras mysiga lusthus. Tack för en jättetrevlig vistelse hos er!

En vy på vägen.

  Nu ligger vi på en camping i Tandsjöborg, ett par mil söder om Sveg. Det var jättevarmt och fint när vi kom, men sen kom en åskskur. Jag höll på och kammade Zenna och gjorde färdigt innan jag gick in, men då fick jag springa. Vi hade satt upp soltaket, som vanligt och det samlades vatten på det, så Janne stod där och petade och petade, så att vattnet rann bort. Sen fick han för sig att han skulle spänna det ena bandet, som sträckte ut taket. Vad hände? Jo, pinnen i marken släppte. Jag hade inte hamrat ner den så särskilt djupt, det hade ju fungerat innan. Nu stod han och höll i stolpen och regnet bara vräkte ner. Han bara tittade på mig och sade att vi behövde slå ner pinnen igen. Regnjackorna fanns naturligtvis i bilen och jag hade inte ens en jacka i husvagnen. Jag får väl stå här då, sade han, men jag hörde att han helst inte ville det. Ja, det får du göra sade jag och kunde inte låta bli att le lite. Det är första gången jag har sett honom agera stolpe. Han höll så fint i stolpen tills regnet hade avtagit och jag kunde springa ut och slå ner pinnen igen.

  (vill du se vattefloden riktigt br så klicka på bilden)



Innan regnet kom, så kom Janne på Pepsi med att gräva utanför husvagnen. Han bannade henne lite och sen var det bra. Nu vet du det: Husses flicka ska inte gräva här. Allt var frid och fröjd. Efter regnskuren hörde jag: Jädrans hunn, och så kom han bärandes med henne. Så brukar han inte kalla henne, så jag undrade vad det var. Då hade hon grävt igen. Hon hade både jord och en massa mossa i pälsen.

Så här såg hon ut och då hade jag ändå doppat ner henne i en vattenpöl, nja inte hela hunden, bara tassarna. Hon är en liten Emil i Lönneberga ibland.

Dagens tur gick till Långban, Sveriges mineralrikaste ort. Här finns mineraler, som inte finns någon annanstans i världen. Vi har varit här förut, men det var så länge sen, så nu var vi sugna igen. De har en jättefin utställning, med en massa mineraler.
Vi läste att man kunde låna en hacka och knacka sten. Man skulle kunna hitta en massa olika mineraler i varphögarna, som de kallas. Det är restprodukterna efter att de bröt malm här tidigare. Sagt och gjort, det var klart att vi skulle testa det.

Här slår Janne sönder en sten med släggan. Det roliga var att om man krossade en svart sten, så kanske den var kritvit inuti. Det hade vi inte en aning om innan att det kunde vara så. Vi hittade en massa olika stenar i alla möjliga färger, nästan. Visst har man hittat fina stenar innan, men man har ju inte haft en aning om att de bestod av olika mineraler. Vi hittade vita stenar, svarta med glitter, rödspräckliga, grönaktiga mm, men vi har inte en aning om vad vi egentligen har hittat. När vi kom tillbaka till husvagnen plockade Janne genast fram datorn och beställde en bok om mineraler, för nu är vi ju nyfikna på vad vi har hittat. Dessutom så går man ju med näsan nästan i marken nu, när man rastar hundarna, för man kan ju missa någon ovanligt fin sten annars. (Jag undrar om alla tre gjorde vad de skulle förra gången vi promenerade.)

Vi passade på att låta hundarna få ta ett dopp i sjön vid Långban. Zenna och Pepsi simmade och hade jätteskoj, men Kenzo han fick så långa och stela ben, så han lyckades låta bli att simma. Han tyckte inte att det var nån hitt att bada, ändå var det skönt i vattnet.

Här har vi Nina och Willy, som äger Utpostens Cafe´, där vi campar nu och som har gett oss så många fina tips och ideer.

Jag måste visa denna holken, som Willy gjorde idag. Den sitter på gästtoan och inuti finns ett doftblock. Nina bad honom att hitta på något att sätta doftblocket i och då tillverkade han fågelholken.

Janne tittar på utsikten från Cafeét.
Förresten så var vi nästan med i tidningen här i Värmland idag. Hur kan man nästan vara med i tidningen. Vill ni veta, så läs i Jannes Reflextioner, en av länkarna på hemsidan!